Föreläser på Vitalis: Steget från forskning till digitaliserad verklighet

På årets mässa för ehälsa, Vitalis, kommer jag föreläsa tillsammans med Tina Arvidsdotter och Mikael Wintell. Det blir en resa i tiden. Från Tinas hårda arbete med själva utvecklingsarbetet till att hitta fram till den hjälp hon behövde, exempelvis av mig.

Jag hade redan hört talas om hennes AntiStress-arbete innan Mikael hörde av sig. Det hade nämligen lagts upp en liten webbplats med några ljudklipp och en av kollegorna på avdelningen hade ställt lite frågor kring webbstrategi.

”Ånej! Ännu en j-vla app!”

Så när frågan kom om att bygga en app var inte min första tanke direkt positiv. Fram till nyligen har vi haft ett gäng år där varenda idé beskrivits som att man löser ett problem helt enkelt genom att göra en app av något. Ofta har idéerna nästan helt saknat beskrivning av vad man vill göra och hur. Så det har varit svårt att riktigt sätta sig in i idén. Man har en problemformulering eller djup kunskap i ett behov och nu vill man lösa det - med en app.

Så diskussionen har ofta varit varför man inte får hjälp och pengar till att paketera något som en app. Det är ju bevisligen en app man behöver. Tydligen. Så jag har själv varit en bromskloss. I efterhand har jag nog listat ut att det varit ett stort gap i förståelse mellan de som förstår appars utveckling och de som tror att en app garanterar en succé. Eftersom de flesta av oss gillar de appar vi använder ofta så måste det här med app vara vägen till framgång!

Att samla underbyxor leder till profit

Du som inte sett avsnittet S02E17 Gnomes i South Park fattar nog inte referensen till underbyxor. Men det är ett gäng tomtar som har spaltat upp sin affärsplan på följande sätt:

  1. Fas 1: Collect underpants
  2. Fas 2: ?
  3. Fas 3: Profit

Den luckan som visas i fas 2 är en vanlig internetmem för bristfällig strategi eller plan. Om man likt tomtarna är grymt duktig på att samla in underbyxor har man ofta inte de kunskaper som krävs för att förklara hur det hänger ihop med framgång. Poängen jag vill föra fram är inte att kollegorna i vården ska bli bättre på att lägga upp en affärsplan. Snarare att det är svårt att pussla ihop alla delar. Det är det för oss alla.

Jag som begriper appar, och en hel del annan teknik, behöver ställa lite motfrågor om den tekniska lösningen vårdpersonen ofta redan är inställd på. Jag behöver bedöma om jag ska utmana deras tekniska idé, eller följa med. Konsultera dem. Med det säger jag inte att alla frågor eller ifrågasättanden är motiverade, verkligen inte. Men alla parter behöver utgå ifrån att den som frågar försöker sätta sig in i den andres värld. Annars blir det svårt att samarbeta. Men samtidigt börjar såna som jag redan på minus då så många innan mig varit motvalls har det ofta byggts upp frustration. Eller att de som kommer i kontakt med oss som jobbar med digitala lösningar inte inser att det ryms väldigt många väsensskilda kompetenser bland oss “IT-folk”. Nyligen var jag och rådgjorde i rollen som webbstrateg. Hen ställde en fråga om hur man på mobilen konfigurerade Outlook. Jag svarade att jag har ingen aning om hur det görs på hens arbetsplats. Hen undrade “Jag trodde du kunde sånt här?”. Nej, e-postsystem kan jag nästan inget om.

Gratis vs betalt

På min avdelning tar vi inte betalt för att hjälpa vårdverksamheten med digital innovation. Det gör att samarbete med oss är lite annorlunda. De andra vägarna är att köpa in konsulter, skicka en önskan via IT-avdelningen eller vår IT-förvaltningsorganisation - alla kostar pengar. Utöver att de tar betalt erbjuder de något annat (för det mesta). Dels prioriteras ens idé mot alla andras idéer i den klump med förslag som kommit in, men generellt är ledtiderna inte direkt korta. Jag vet, jag har själv varit en del av den organisationen också.

I de verksamhetsprojekt jag varit med i så här långt är vi väldigt mycket mer närvarande, snabba i vårt stöd och tar nog ett ovanligt stort ansvar mot vad folk är vana vid. Kruxet att vilja ha med oss är att då vi är så få, inte kostar (är redan betalda via förvaltningarna genom overheadkostnader), och viker av en betydande del av vår arbetstid, så måste vi vara extra kräsna med vilka projekt vi engagerar oss i. En tidigare chef beskrev det på ett intressant sätt som väglett mig sedan dess. Typ att “Marcus, det är ok att du gör något handfast i projekten, men då måste det vara nytt. Andra gången, när någon ytterligare vill ha hjälp, ja då är det inte nytt längre. Då borde någon annan göra ‘fabrik’ av det.” Det han menade var att det är lätt att bli uppäten av en organisation med över femtiotusen kollegor. Att det skiljer sig enormt att leda innovation och att genomföra den i hela verksamheten. Mitt jobb var att visa vägen framåt, inte att få varenda en att följa med.

Att bara påbörja, att aldrig producera eller förvalta något

Första gången VGR behövde en mikrowebbplats då byggde jag den själv då jag råkar kunna webbutveckling. Första gången någon ville ha ett exempel på en ebok så producerade jag den själv och skrev ihop en lathund.

För vissa personer är detta förhållningssätt ganska provocerande. Jag var för någon månad sedan på en jobbintervju för en roll inom forskning, utveckling och innovation. På frågan var jag trivs bäst kom det rättframma svaret att jag föredrar att hålla mig till den initiala delen av att införa något nytt. Hen, som har en ganska operativ IT-roll, svarade att det är förstås drömscenariot att vara där. Jag inser att de många som “jobbar med IT” på ett mer klassiskt sätt är vana vid dubbla synsätt när det gäller teknik. En IT-avdelning förväntas fixa en trasig fax på en vårdavdelning, de ska också förvalta system från förra årtusendet, samtidigt som de ska ha en kvalificerad uppfattning om det senaste trendordet. Men nej, jag tycker inte det är ett drömscenario. Jag tror att vissa hellre förvaltar teknik än utvecklar, som tar hand om och vårdar snarare än kämpar med att klargöra vad som kanske, bara kanske, blir meningsfullt i framtiden. Jag tillhör den sista kategorin. Jag gillar att vara på gränsen till min förmåga, att misslyckas ofta och att ständigt lära nytt.

Så hur gör jag med alla som vill ha appar? Bygger dem själv? Nope, knappast! Men att handleda de viktigare projekten, eller de man har en unik möjlighet att stödja, är ändå en bra idé.

Men numera är det inte så många som vill ha en app längre. De vill ha en chatbot, eller allra helst en AI. Sen att AI bara är ett fantasifoster utan en riktig definition hindrar oss inte att ha stor tillförsikt till det senaste begreppet. Så vad är det du tror att du uppnår genom att bygga en AI? Vad är det för data din AI ska träna på? Hur bra måste det bli för att det ska vara värt det? Är det ens lagligt? …

Mer om Vitalis


Publicerad: 2019-05-14
Kategori: Digitalisering
Tagg: Vitalis Appar Antistress Föreläsning Göteborg

‹ bloggen

Hör av dig