Vårdens digitalisering: Studiebesök i verkligheten

Det pratas mycket om digitalisering just nu och den som läst lite av det jag skriver vet hur mycket jag tvekar kring begreppet som sådant. I korthet går min invändning ut på att begreppet inte beskriver vad vi vill uppnå. Men om man ska lyfta fram helt andra begrepp att enas under så har jag en lista som förslag följt av beskrivningar om vad jag fiskar efter.

Vad sägs om:

  1. Trådlös och sladdlös?
  2. Papperslös, helt utan fax och tolkning av andras handstil?
  3. Sammankopplad och synkroniserad?
  4. Erbjuds på distans också, rent utav på plats och distans, samtidigt?
  5. Öppenhet är det primära?

Jag är ibland kund inom arbetsgivarens verksamheter. Det senaste åren har det inte handlat om några skador på grund av skateboard-åkning, snarare har jag fått provköra vårdkedjan som en blivande förälder, en förlossning, vistelse på BB följt av screening, barnavårdscentral och ibland vårdcentral för vissa frågor trots att de gäller barn.

1. Apropå att vara trådlös och sladdlös

“Oj, vänta! Nu har du trasslat in dig i slangen och några sladdar. Om du ställer dig upp igen…”

Barnmorskan på förlossningen kommentar när min fru försöker röra på sig.

“Vi uppmuntrar den havande kvinnan att röra sig i lokalerna, men säg till i god tid innan så vi kan koppla loss slangar och sladdar.”

Ingen teknik på förlossningen på norra Europas största sjukhus var trådlös, med undantag för det wifi-nät som fanns i delar av lokalerna så vi kunde spela musik på vår medhavda högtalare. Att vara begränsad i sin rörlighet av slangar och sladdar kräver planering och pyssel. Krav på en närvaro som inte alla föderskor nödvändigtvis har i just den stunden.

Att följa sin intuition för att få jobbet gjort blir svårt och att känna sig onödigt mycket som besökare i en vårdsituation snarare än den känsla av naturlig och livsomvälvande händelse det kanske borde vara. Vår barnmorska rent utav nämnde att hon gärna såg att utrustningen för barnets ECG-övervakning vore trådlös, så den havande kvinnan inte skulle hindras från att röra på sig eller rent utav gå ett varv i korridoren.

2. Papperslöst (och må djävulen ta faxen)

“Här! Detta är en journalkopia som du behöver ha med er till [verksamhet x] så de vet vad vi gjort.”

Är det inte lite underligt att vi är så fixerade vid papper? Vad händer om jag tappar bort detta papper? Eric Topol som skrev den fantastiska boken Deep Medicine nu senast, och innan The Patient Will See You Now, uttrycker det som att vårdpersonal är “data clerks”, att man stansar in data i en maskin, på maskinens villkor. Det stämmer visserligen, men som patient är man vårdens motsvarighet till pappersbud mellan olika delar av verksamheter som har exakt samma logotyp.

“Här får du en remiss till ortoped-akuten. Lämna pappret i deras reception så tar de hand om dig.”

Detta har hänt mig två gånger de senaste tio åren. Jag har antingen mosat armbågen när jag åkt snowboard eller fått heel bruise när jag åkt skateboard i ramp. Båda gångerna har jag fått ett papper från vårdcentralen, en remiss, att jag akut måste ta mig till ortopedakuten i Mölndal söder om Göteborg.

Vad händer om jag tappar bort det pappret på vägen? Måste jag köa på vårdcentral, jourvårdcentral eller närakut på nytt? Med tanke på att det är allmänt känt att man behöver vänta ett gäng timmar på akuten brukar vi brädåkare göra gemensam sak av akutbesök, så jag och min vän Filip åker och hämtar lite brädspel innan vi åker vidare mot ortopedakuten. Vi introducerar en felande länk, ett ställe att tappa bort det där pappret som tydligen är så viktigt enligt vården, men som de inte hanterat digitalt.

Vågar man hoppas att de tänkt till nyligen, eller behöver jag mosa fettvävnaden i hälen på nytt och testa själv?

3. Sammankopplad vård

“Hur mycket vägde hen när ni var hos barnmedicin igår morse?”

Detta hände oss som helt nyblivna föräldrar 2017. Efter drygt två dygns vakenhet som stöd till frun kunde jag ändå inte undgå att förundras över att när barnet skulle undersökas på ett annat våningsplan på samma sjukhus, i samma j-vla byggnad, så frågade vårdpersonalen mig, som hålögd, utmattad, knäckt och omtumlad nybliven förälder, hur mycket min dotter vägde både med och utan blöja när vi var på våningen nedanför.

Helt ärligt. Hur vågar de lita på att jag minns rätt? Varför skulle jag ha korrekta uppgifter om jag inte tar fram en lapp eller mobil där siffrorna antecknats? Skulle de accepterat allt mellan 2500-5000 gram? Här antar jag att de inte ställer specifika frågor bara för att vara sociala. Och om det bara var socialiserande vore faktiskt ett oschysst sätt att engagera föräldrar, tycker jag.

Ska patienten eller dess närstående plötsligt råka ut för dessa test? Kan man inte lita på att vårdpersonals anteckningar är åtkomliga ens mellan olika våningsplan? Ska vården använda patienten som budbärare inom sin egen organisation, och varför litar man på en nybliven förälders minne?

4. Distansvård är det nya svarta

Inte allt inom vården är skitenkelt att sköta på distans. Exempelvis födsel kan vara en bra idé att åtminstone utgå ifrån att vi gärna gör på sjukhus för att maximera möjligheten att specialiserade läkare finns tillgängliga inom några hundra meter om de verkligen behövs. Men allt annat då?

Det talas visserligen allt oftare om vårdliknelser till flygledartorn, avancerad monitorering i hemmet och spetspatienter. Men ändå, egentligen tycks staten investera i att sjukvård görs på vårdens villkor, i vårdens lokaler. I vårdens lokaler finns nämligen standardiserad teknik som vården är van at använda. Och visst vore det praktiskt om alla patienter och deras närstående kunde söka upp vården istället för att vården anpassar sig efter de varierade livssituationer som patienterna har.

5. Öppenhet och fri delaktighet (även digitalt och även spetspatienter)

Vem är det som äger “min” journal, egentligen? Kan jag ladda ner den? Kan jag som icke-dömd, eller ens misstänkt, vårdnadshavare handha barnets journaluppgifter? Tidigare nämnd Eric Topol är visserligen inte först, men han påpekar att vården har en tradition av att vara paternalistiskt i relation till patienten. För ett gäng årtionden sedan manifesterades denna obalans i form av att läkare inte tyckte de borde tala om för patienter att de hade cancer och skulle då. Ett mer modernt exempel är de läkare som inte bjuder in, inte ens spetspatienter eller kroniker, till diskussion om deras egen vård.

Jag föreläste nyligen på HealthTech Arena om artificiell intelligens i hälsa- och sjukvård. En intressant sak en av de andra föreläsarna tog upp, Hanna Svensson, var det faktumet att vården har knappt trettio datapunkter om hennes diagnos per år, medan hon själv har nästan hundratusen! Vem kan mest om Hannas hälsa, vården eller hon själv? Vårdens utrustning kan möjligen vara mer precis i enskilda mätvärden, men hennes egen data är mer uppdaterad, går att göra tidsserieanalyser på och annan cool teknik.

Summering - vården inte ens nära “industri 4.0”

Det saknas inte potential när det gäller “digitalisering” av vård. Jag själv jobbar i toppen av Västra Götalandsregionen på en avdelning vid namn Vårdens digitalisering - så detta är min vardag. Men jag känner också till att det pågår initiativ exempelvis i våra egna verksamheter, ute i den patientnära verkligheten, som försöker råda bot på detta.

Vården är aldrig snabb och det är åtminstone ibland något bra,. Annars hade man väl hösten 2018 rekommenderat alla att äta fermenterade grönsaker som ekonomen Soki Choi och hennes förlag Bonnier Fakta föreslår. Mer om detta på podden Sinnessjukt av Christian Dahlström.

Det talas om 18 år från bevisat faktum till implementation ute i vårdverkligheten. Så om du nu backar 18 år har IT-bubblan ännu inte hunnit spricka- Det är många år kvar till bloggare blir mainstream (för att inte tala om influencers), Facebook, smarta telefoner och annat som numera är gammalt.

Men. Eric Topol, och flera av oss, vill inte jämföra vården med industrin. Vården har med nöd och näppe tagit sig igenom industri 3.0, det vill säga att dra nytta av elektriciteten. En uppfinning som är över hundra år gammal symboliserade det ‘e’ som var och är prefixet till organisationsenheter som ‘ehälsostrategisk avdelning’, eller myndigheter som eHälsomyndigheten. Var jobbar jag? På enheten ehälsa 2 på en avdelning som heter Vårdens digitalisering. Ja, den förbaskade elektriciteten är närvarande även för mig som egentligen jobbar med att evangelisera artificiell intelligens bland de som begriper det kliniska. Kanske kommer vi i vården snart närma oss förkortningen ADB (Automatisk DataBehandling), det är väl digitalisering 3.5 för oss, det som andra organisationer slutade med för 18 år sedan…

Positiva förändringar i vården…


Publicerad: 2019-04-19
Kategori: Digitalisering, Hälso- och sjukvård
Tagg: Eric Topol Ehälsomyndigheten Ehälsa Telemedicin Hanna Svensson HealthTech Arena Soki Choi Bonnier Fakta Christian Dahlström Sahlgrenskapodden Valeria Castro

‹ bloggen

Hör av dig