Efter mina 16 år som anställd i offentlig sektors digitalisering (Västra Götalandsregionen och Sahlgrenska Universitetsjukhuset) tror jag faktiskt att digitaliseringen, där AI är en delmängd hör och häpna, skulle må rätt bra av att analogiseras.
Att projekten, kunskapsspridningen, riktlinjer och dokumentation i nästan obefintlig utsträckning fick lov att börja med att man startar sitt samarbets- eller kontorsprogram på en dator. Och istället lyfts blicken från skärmar, det ritas på tavlor, söks upp folk som kan sätta fingret på verkliga problem och helt analogt jobbas det fram till potentiella lösningar.
Det hade varit ett mer trovärdigt underlag till något som kanske behöver en digital lösning. Varför "kanske"? Jo, för om man följer en innovationsprocess värd namnet så BEHÖVER man vara beredd på att man från start inte har en lösning som måste överleva hela processen och i slutänden visa sig vara svaret på det behov man först i ett senare skede faktiskt kommer att förstå.
Samtidigt, det är ungefär så som en stor del av dagens påstådda digitalisering framstår. "Woho, låt oss testa den nya AI-grunkan från företag x! Alla andra tjatar om den och jag hörde talas om den på en konferens som leverantören – förstås helt utan baktanke – organiserade, och du, de bjöd på en riktigt god lunch!"
Motförslag: En intern designsprint helt befriad från förutbestämda lösningar. För om du från början har svaret oavsett frågeställning kan du misstas för en sektmedlem.
Hur skulle det sluta ifall er innovationsprocess inte innehöll några datorer eller molntjänster? Om den uteslöt onödig digital teknik och ni först i slutklämmen synade diverse leverantörers erbjudanden mot de behov ni själva kom fram till? 🤔