Vi bygger fortfarande landningsbanor av bambu
Efter andra världskriget utspelade sig något underligt på några öar i Stilla havet. Under kriget hade militären förlagt trupper där. De hade röjt landningsbanor, byggt baracker och lossat lådor fyllda med konserver, verktyg, tyg och mediciner — varor som för lokalbefolkningen måste ha framstått som något nära magi. När kriget tog slut åkte soldaterna hem, och strömmen av last upphörde tvärt.
Några samhällen gjorde då det som föreföll rimligt utifrån vad de sett: de härmade allt. De röjde nya banor i djungeln, reste kontrolltorn av bambu, snidade hörlurar i trä och satte sig vid provisoriska bord för att vinka in flygplan från en tom himmel. Elden brann längs banan precis som förr. Riterna satt. Ändå landade aldrig något flygplan.
Antropologerna döpte fenomenet till cargokult
. Öborna hade sett ett samband mellan aktivitet och last, men missat orsaken bakom. De återskapade formen utan att ha förstått funktionen.
Det låter avlägset, kanske till och med lite grymt att fnissa åt. Men mönstret känner jag igen från mitt eget yrkesliv. Och jag misstänker att du också gör det.
Feynman och forskningen som såg riktig ut
Richard Feynman plockade upp begreppet i ett tal till Caltechs avgångsstudenter 1974. Han beskrev hur cargo cult science kan följa alla yttre former — rätt metoder, rätt uppställningar, rätt ordval — och ändå sakna det som gör vetenskap till vetenskap, nämligen den envisa hederligheten att aktivt leta efter allt som talar emot den egna slutsatsen. Planet landar inte, sa han i praktiken, för att antennerna är gjorda av bambu.
Det fina med Feynmans bild är att den flyttar cargokult från en avlägsen ö rakt in i våra egna konferensrum. Man behöver inga trähörlurar för att ägna sig åt det. Det räcker med en ceremoni man upprepar för att den brukar upprepas.
Vad var det då forskarna missade, enligt Feynman? Han pekade framför allt på två saker.
Den första är att vetenskap kräver att man anstränger sig till det yttersta för att motbevisa sig själv — bend over backwards
, som han uttryckte det. En hederlig forskare redovisar allt som skulle kunna kullkasta resultatet: alternativa förklaringar, mätvärden som inte stämmer med hypotesen, svagheter i den egna uppställningen. Cargokult-forskaren gör tvärtom. Data som talar emot hypotesen hamnar i byrålådan, experimenten kontrolleras inte tillräckligt noga för att utesluta andra förklaringar, och det som publiceras är den tillrättalagda versionen.
Den andra är vad han kallade a kind of utter honesty
— en sorts total hederlighet. Det räcker inte att låta bli att ljuga. Man måste aktivt låta resultaten diktera sanningen, i stället för att böja fakta tills de passar den teori man redan har bestämt sig för.
Feynman sammanfattade motgiftet i en mening som blivit berömd: Den första principen är att du inte får lura dig själv — och du är den person som är lättast att lura.
Klarar man den biten, menade han, blir det enkelt att vara hederlig mot resten av världen.
Att tänka från första principer
Att Feynman valde just orden den första principen
är en fin dubbeltydighet. En första princip är nämligen ett grundantagande som inte kan härledas ur något annat. Det som finns kvar när man skalat bort alla lager av tolkningar, vanor och lånade sanningar.
För utvecklare och ingenjörer är det här ingen exotisk filosofi, utan vardag — åtminstone de bra dagarna. Det är precis så man felsöker: man slutar gissa, skalar bort allt ovidkommande tills man har ett minimalt fall som går att resonera kring, isolerar problemet och bygger sedan upp förståelsen därifrån. Frågan är inte vad brukar andra göra åt det här?
utan vad vet jag faktiskt är sant här?
Cargokult är i den meningen raka motsatsen: att bygga vidare på någon annans slutsatser utan att någonsin kontrollera fundamentet de vilar på.
Tre vanligt förekommande mönster
Om man försöker sätta fingret på var det uppstår brukar tre saker återkomma.
Den första är att peka på värdedominans som ett argument. Google gör så här.
Så gjorde Spotify för att konkurrera ut CD-skivan.
.
Vikten ligger i vem som säger något eller gjort något, inte i varför det skulle stämma för just oss. Att ta sig till den position vissa personer eller organisationer gjort är svårt, alltså måste deras recept vara svaret även på våra utmaningar. Även om frågan handlar om en helt annan organisation, i en annan storlek, med en annan produkt och helt andra problem.
Den andra är ytlig förståelse, där kritiskt tänkande ersätts av något som mest liknar vidskepelse. Det kan refereras till best practice
, som i regel är någons tolkning av varför något fungerade, vid en viss tidpunkt, i ett visst sammanhang. Tolkningen tillspetsas gärna för att göra en poäng, och sedan lyfts den ur sin kontext och planteras i en helt annan mylla i hopp om samma skörd. Spotifys teamstruktur är det uppenbara exemplet, men samma sak händer med till synes rationella idéer. Principer som ibland krockar med varandra, och då avgörs valet lika ofta av vana som av eftertanke.
Den tredje är imitation och ritualerna. Att gå igenom rörelserna och räkna med att värde uppstår. Det agila ramverket
SAFe är kanske paradexemplet. Ett utstuderat ramverk med en hel drös av roller och ceremonier, sålt med löftet att göra stora organisationer agila
. I praktiken blir det ofta klassiska vattenfall-modellen men i en ny kostym, fast med fler möten. Det ger skenet av att vara agil, utan att faktiskt vara det.
Vad som göder det
Framför allt handlar det om att tänkande är dyrt och kopiering är billigt. Det är bekvämt att låna någon annans svar istället för att göra det obekväma arbetet att förstå sitt eget problem. Lägg till namedropping, karismatiska ledare som säljer koncept med tvärsäkerhet i en osäker värld, och en flockmentalitet som gör det tryggare att ha fel tillsammans än rätt ensam.
Minst lika viktigt är det som saknas. Cargokulter trivs där återkopplingen är svag, så att ingen märker om riterna faktiskt bär frukt. Den trivs där alla tänker likadant, och där ingen ställer den enklaste och mest obekväma frågan av alla.
Den svåra frågan är varför
Det finns ett ganska pålitligt test. Fråga varför ni gör något, och lyssna på svaret. Om det bästa någon kan erbjuda är för att det är best practice
eller för att [stort bolag] gör så
— då är ni kanske mitt uppe i en cargokult. En metod som är förstådd på riktigt kan berätta hela orsakskedjan:
- Vilket problem den löser.
- Under vilka förutsättningar;
- och när den inte gäller.
Det är just det sista som skiljer en praktik från en rit. Den som förstår sitt verktyg vet var det slutar fungera. Den som bara härmar fortsätter vinka mot himlen och undrar varför lastflygplanen inte kommer in för landning.