Så vad har hänt med de bidrag som har fått hjälp av arrangören DIGG / Hack for Sweden och vad blev reaktionerna på mitt kritiska blogginlägg om den svenska upplagan av Hack the Crisis i april?
Det som hände ganska omgående efter hacket var att jag på jobbet blev kontaktad av en av vinnarna. Vinsten hade nog gett dem råg i ryggen, en upplevd legitimitet och stärkt självförtroende. Faktum är att vi redan haft kontakt tidigare men att det åtminstone för mig var oklart vad problemet var de försökt lösa då och vem som egentligen var behovsägare. Meddelandet gick ut på att berätta att de vunnit snarare än att poängtera varför det berörde mig och en handfull andra personer på mottagarlistan som jag misstänker alla hade en del att stå i där i början av coronakrisen.
Vi har fortfarande inte listat ut hur vi skulle kunna samarbeta och jag är fortsatt övertygad om att behovsägaren inte ryms inom min arbetsgivares organisation (även fast vi gör nästan allt utom polisiär verksamhet inom vårt territorie - Västra Götaland).
Innovation inom hälsa- och sjukvård
Det blev lite rörigt ett tag att jobba i offentlig sektor och hur man skulle ställa sig till de som rankats högt i en tävling som arrangerats av vår nationella digitaliseringsmyndighet – DIGG. Var man en betonghäck om de topprankade inte prioriterades framför andra och att det förbereddes en gräddfil åt dem? Jag och säkert många andra som jobbar inom hälso- och sjukvård, men också inom innovation och andra utåtriktade delar av verksamheten, översköljdes tidigt under coronakrisen av propåer. Några få har varit riktigt bra, andra rena chansningar och förstås en helt legitim önskan om att kunna bidra med den outnyttjade kapacitet man nu stod med.
Och ja, det har varit en hel del tröttsamma säljförsök att vada sig igenom. Att någon påhittig säljare köpt ett domännamn med corona i och bara designat om något de redan hade. En klassisk ”vi har en lösning som letar efter ett problem”. Jag accepterar att vissas jobb är att ständigt framstå som att de har ett aktuellt och relevant erbjudande oavsett vad problemet nu är för stunden, men det har inte alltid varit så hjälpsamt för oss som letar efter den ack så viktiga nålen i höstacken av möjliga lösningar.
Jag och flera med mig på jobbet förstod tidigt att det inte var läge att komma ut till vårdverksamheten med diverse trevare. De hade förstås inte tid med förutsättningslösa möten med resurskonsulters säljare, inte heller med tillverkare av diverse produkter i helt andra industrier som lever under andra normer än hälso- och sjukvård. Att som jag arbeta i gränslandet mellan en hyperupptagen livräddande verksamhet och ett samhälle som till stor del plötsligen friställts, eller fått kraftigt minskad orderingång, etc, var minst sagt en utmaning.
Så klart kände inte alla av de som kom med förslag på lösningar som att de blev lyssnade på. Problemet var att det fanns inte riktigt möjlighet att bereda vägen till intensivvårdens verksamhet till alla de som trodde sig kunna ha en bra idé. Med den bakgrunden gav jag mig in i Hack the Crisis. Jag valde att delta som hackare och laget jag var med i valde att bygga en plats som samlade erbjudanden och behov relaterade till covid-19. Vi kom på plats 19 i vår kategori (innan jag manipulerade vårt betyg).
Nedan följer lite tankar om Hack the Crisis så här fyra månader senare.
Vad ville Hack the Crisis uppnå (och gjorde man det)?
“According to the OECD, Hack for Sweden is today a good example of how citizens, businesses, civil society, and other stakeholders can be involved in data-driven co-creation of social benefits.”
– Hack the Crisis pressinformation (läst 2020-08-15)
Vem är jag att tvivla. Tydligen är OECD övertygade om att Hack for Sweden gör bra grejer. OECD har jag också hänvisat till ibland, och att Hack for Sweden gjorde bra grejer trodde jag också fram till i april 2020. Jag rent utav funderade på att delta som utställare å min arbetsgivares, Västra Götalandsregionens, vägnar 2019 när jag reste landet runt med min AI-utredning åt Swelife -> AI för bättre hälsa. Nu i efterhand är det skönt att inte alls ha blivit associerad med Hack for Sweden, men kanske har jag någon gång gett dem tumme upp i sociala medier, det är fullt möjligt och något jag kan leva med!
Så ja, arrangemanget Hack the Crisis 2020 bidrog med utmaningar. Jag är dock öppen för att andra organisationer kan ha haft nytta av att få denna topplista över lösningar när tävlingen avgjordes.
Men jag har efter publiceringen av min kritik mötts av ett flertal personer som menar att det hela var ett jippo och att de flesta hack blivit lite av ett skådespel. Jag har också av vänner, som Steve Cook bland annat, fått lite lugnare kommentarer om att hålla en mer rimlig förväntan på utkomsten av hack. Jag är delvis beredd att hålla med. Men då borde tonläget hos arrangörerna vara lite mer svenskt och lågmält, eller?
En annan person kommenterade att det blivit lite av en cirkus med snygga fotografier, inspirerande videos och smått sensationella pressmeddelanden. Se mer nedan när DIGG gör sig till propagandaapparat för en av vinnarna, som ett exempel där jag tycker det går långt över gränsen.
“Marcus, vad var bäst på Hack the Crisis?”
Jag själv hade nog helst sluppit uppdraget, från en chef i min närhet, ungefär: “Marcus, du som var med i Hack the Crisis 2020 kan väl summera en lista över vilka bidrag vi borde jobba vidare med?”
Jag inser att den här personen inte avsåg att ge mig ett omöjligt uppdrag, men det handlade väl om en önskan att rida på den våg av uppfattad innovation och påhittighet som hänt under denna helg av hackande.
Det var trots allt 530 st lag som lämnade in ett bidrag i slutändan. Hur skulle någon av oss kunna göra en bra bedömning av alla de bidragen? Och det ingjöt inte ett extra förtroende att kategorin “Save Lives” hade jurygrupper som styrdes av folk från helt ovidkommande organisationer (www.hackthecrisis.se/jury). Hur tänkte arrangörerna där? Var det verkligen omöjligt att få tag på folk inom hälso- eller sjukvård, eller kommunala omsorgen?
Ett inkluderande hack!? Mmm, delvis bra, delvis tveklöst diskriminerande…
En person, jag haft kontakt med / läst återkoppling från, ville poängtera att arrangemanget kändes mycket inkluderande gentemot hen som inte är en nördig man som redan kan programmera eller någon form av IT-utveckling. Det är förstås mycket bra och positivt med en breddning av målgruppen och möjligen ovanligt (baserat på de hack jag själv deltagit i under tio år). Det är värt att applådera!
Lösningsrymden är så mycket större om man får in den där Medici-effekten av människor med olika erfarenheter.
Men var ska vi lägga ribban för inkluderingen? Se nedan bild, kisa ordentligt med ögonen, försök att läsa menyn i toppen på skärmdumpen av Hack the Crisis webbsida och betänk att arrangören, DIGG, är tillsynsmyndighet för DOS-lagen (lagen om Digital Offentlig Service) som drämmer till som senast 23:e september 2020. En lag som poängterar att även de med sämre syn är människor som har rättigheter att delta i samhället. Det är ju förfärligt och helt värdelöst designat, och märkligt att inte ens tillsynsmyndigheten har en process för kvalitetssäkring för det de själva står bakom…
Bild 1: Skärmdump från Hack the Crisis webbplats med på tok för dålig kontrast mellan förgrund och bakgrund.
Eller om du hellre tror på en webbplats med DIGG:s egen logga i sidhuvudet, webbriktlinjer.se, något som jag själv bidrog till medan det fortfarande förvaltades av PTS (Post- och Telestyrelsen):
“Nya webbplatser berörs från och med den 23 september 2019.”
– Webbdirektivet - översikt (Vägledning för webbutveckling)
Vi kan nog anta att Hack the Crisis som webbplats skapades efter 23:e september 2019, alltså borde de bry sig om hur man bygger bra och inkluderande webbplatser redan från start. Eller ja, kanske finns argument för hur man “gör sin inkludering senare”?
Har DIGG anmält Hack the Crisis webbplats till sig själva för tillsyn?
Be om samtycke innan tredjeparter får lyssna in..?
Bild 2: Av någon anledning får Google och ännu ett IT-system lov att lyssna in på webbplatsen utan det aktiva och frivilliga samtycke som GDPR förutsätter.
Nu under sommaren har vi också fått lära oss hur EU-domstolen ser på att amerikanska IT-jättar får ta del av EU-medborgares personuppgifter. Du som vill kolla upp det mer kan söka efter Schrems II. Det är andra gången som EU:s uppgörelser med USA får på tafsen för att kränka EU-medborgares rättigheter. Men att vi som bygger webbplatser måste be om lov är inte direkt nytt, vilket DIGG som vår digitaliseringsmyndighet nog borde ha koll på. Innan GDPR / Dataskyddsförordningen hade vi sedan 2002 Lag om elektronisk kommunikation (LEK).
Så här skriver Post- och Telestyrelsen om LEK:
“Enligt lagen om elektronisk kommunikation ska alla som besöker en webbplats med kakor få tillgång till information om att webbplatsen innehåller kakor och ändamålet med användningen av kakor. Besökaren ska också lämna sitt samtycke till att kakor används.”
– Kakor (cookies) | PTS
Inte tusan ber Hack the Crisis om något samtycke på sin webbplats. Inte heller informerar de om att de utan samtycke tänker låta Google och ännu en tredjepart ta del av dina personuppgifter. Ja, din IP-adress är en personuppgift som är värd pengar och något som identifierar dig på nätet mellan olika webbplatser och appar.
Så om vi återgår till vad som är en rimlig förväntan här. Vad ska vi kunna förvänta oss av våra myndigheter? Borde de åtminstone briljera inom det som bör vara deras expertområde? Det anser åtminstone jag och då inkluderar jag förstås digital kommunikation i vad DIGG rimligen ska klara av med bravur! Hur tänker du?
Hack == jippo?
Två likamedtecken i följd är i programmeringsspråket C# ett sätt att fråga om något är “samma sak som”, alltså att det på vänster sida om de dubbla likamedtecknen är detsamma som det på höger sida. Svaret är alltid i formen av sant eller falskt.
En person jag har extrem respekt för, men mest beundrar på distans numera, har, trots att jag påpekat stora brister hos hens arbetsgivare på ett av hens fokusområden, skrivit nedan till mig om mitt inlägg om Hack the Crisis. Det får mig att tro att inte bara jag tyckte det var en märklig upplevelse:
“Igen stort tack för ditt inlägg. Jag tycker det är så tragiskt att hack har blivit någon form av social aktivitet och vad jag förstod på andra deltagare användes årets event som införsäljning av olika leverantörer.“
Ja leverantörerna/sponsorerna fick lite mer plats än nöden kräver. För att uttrycka det milt. Inte minst Microsoft som på något sätt lyckades spamma alla deltagarna. Hur händer ens en sådan incident egentligen?
Men för att återgå till jurygrupperna så verkar de till fem sjättedelar ha styrts av partners / sponsorer. Jag har kollat listan tre gånger och hittar inte Naturvårdsverket där, men de fem andra. Det kan framstå som märkligt att ge bort en sådan position till sponsorer. Men det är lite mindre konstigt om man är mer orienterad att skapa ett jippo och något som är kul. Vi återkommer kanske ständigt till fel förväntningar på önskad effekt från, bland annat, min sida?
Upptäckten: Att manipulera lagets betyg
Dagarna efter hacket upptäckte jag bristen att man kunde manipulera det betyg jurymedlemmar satt på ens bidrag. Ja, inte bara sitt eget bidrag egentligen men det skulle vara betydligt mycket svårare att planera sitt fuskande med andras bidrag.
Jag mejlade DIGG, men fick inget svar. Senare fick jag hjälp att nå rätt person på DIGG för att berätta om detta problem. Hen skrev bland annat följande när hen tog kontakt med DIGG:
”Förutom att man kan komma åt personuppgifter så kan vem som helst även modifiera juryns bedömningspoäng. Det sistnämnda är ju såklart inte allvarligt nu efteråt, men däremot så går det inte att utesluta att någon använde denna finess (läs: bugg) under själva hackatonet och därmed fick en bättre totalpoäng än vad som annars skulle vara fallet. Enkelt förklarat: Det är i verktyget lätt att fuska sig till en obefogad vinst.”
Gensvaret från DIGG har varit nästan obefintligt. Inte särskilt mycket mer än: ”Jag fick Marcus mail och håller på att ta detta vidare internt.”
Snabb startup
Desto bättre gick det med den lilla startupen som byggt systemet som DIGG använde sig av. Efter en inledande dans om hur jag som normalt sett inte konsulterar inom IT-säkerhet ändå skulle kunna berätta om och bevisa den tekniska bristen utan att bli anklagad för dataintrång fick de en kortare rapport. Det tog kanske två dagar för startupen att täppa igen läckan. Bra jobbat där!
DIGG har däremot inte kommenterat ifall de ens försökt kolla om juryarbetet manipulerats. Jag antar att de hellre går vidare än nagelfar genomförandet, med risken att de själva upptäcker ännu fler pinsamheter?
Läcka med personuppgifter inte anmäld till Datainspektionen
Några som däremot svarat på frågor om Hack the Crisis är Datainspektionen. Jag frågade dem om de tagit emot någon anmälan om incidenten med personuppgifter från DIGG. Det hade de inte - 29:e april - alltså tre veckor efter att Hack the Crisis genomfördes. Om jag inte missminner mig måste man anmäla incidenter inom 72 timmar.
”Om personuppgiftsincidenten är allvarlig så ska ni utan onödigt dröjsmål även informera de registrerade om personuppgiftsincidenten.”
- Datainspektionen
Kan inte heller se att DIGG informerat oss vars uppgifter röjdes under själva hacket. Annat än för de av oss som råkade se det meddelandet i flödet på Slack om orsaken till att inlämningssystemet var offline.
De kanske inte tycker det var så allvarligt? Även fast det var tusentals personer med i hacket. Åtminstone jag tycker nästan alltid det är allvarligt när någon fumlar med mina uppgifter, är dock väl medveten om att inte alla är fullt så känsliga som jag är. Kanske hade jag resonerat annorlunda om det inte var just vår digitaliseringsmyndighet som arrangerade hacket?
Och själva naturen (jag inte öppet tänker diskutera i detalj) av den IT-brist jag upptäckte i systemet DIGG valt ut möjliggjorde en fortsatt åtkomst till personuppgifter fram till att startupen täppte igen hålet cirka en månad efter hacket.
Och Patientdatalagen då?
En VD för ett svenskt IT-bolag gjorde också en observation:
“Det regulatoriska är viktigt - men också snårigt. Jag noterade att det var de amerikanska tech-giganterna som inte bara var tilltänkta teknikleverantörer - de var också stor del av juryn. Tänkte just tanken att där blir det en extra svår nöt att knäcka om någon patientdatalags-data tex faller in där. Ja - och även en drös andra lagar.”
– VD i svenskt IT-bolag
Nu fyra månader senare måste bilden av amerikanska moln och personuppgifter ha klarnat lite för de flesta tack vare att Schrems II-målet avgjorts och Privacy Shield ogiltigförklarats av EU. Mer info här: Europe’s top court strikes down flagship EU-US data transfer mechanism (Techcrunch, juli 2020)
Att detta var en ganska väntad utveckling flaggade även jag för i min rapport om AI för bättre hälsa i januari, men jag vill verkligen inte få det att framstå som en särskilt unik insikt från min sida.
“Om man ser på lagstiftning internationellt är det inte helt kompatibelt mellan olika länder. Det har förts en stundtals polariserad debatt om hur, om ens alls, europeiska organisationer ska kunna använda amerikanska företags molninfrastruktur, även om de har datacenter inom EU. Det här blir ett problem för AI när framgångsrika, utomeuropeiska, organisationer lyckas erbjuda en molninfrastruktur och ha en partnerorganisation som är beroende av dessa moln. På sätt och vis är denna diskussion ett bevis på Amazons, Googles, Microsofts, med fleras, framgångsrika utveckling av användbara AI-tjänster via molnet. Att det är enklare och billigare att förlita sig på deras infrastruktur än att ha något eget.”
– Rapport: AI för bättre hälsa (Swelife, 2020)
Vad har vinnarna uppnått än så länge?
En grej jag som deltagare under hacket la särskild uppmärksamhet vid var instruktionen att det var bråttom att komma fram med en lösning. Det rent utav står i formuläret när man gjorde sin inlämning:
”What are your action points to make this realisable within 2 months.”
- under punkt 4, Action Plan (www.guaana.com/challenge/PAScgtXfAYDsaqjtp/results/xCbNonN5QBdY5jNNc/HLnhBjc9MEq2CjWGf/main)
Då i början av april, precis som nu, var vi medvetna om att pandemin var en föränderlig situation. Att krisen mycket väl skulle kunna komma och gå åtminstone året ut. I den insikten finns en angelägenhet om tajming för den lösning man tar fram och att det är viktigt att snabbt bli klar så lösningen fortfarande är relevant och användbar. Där ligger också ett problem att man inte hinner med den eftertänksamhet som kräver tid och perspektiv.
En annan sak man inte hinner med är tröga processer, vilket gjorde mig väldigt förvånad att man tycks ha missat är ett absolut krav beroende på vad lösningen handlar om. Mest märkligt i min värld är att man tycks ha missat att medicinsk AI är en reglerad medicinteknisk produkt som måste genomgå en ganska omfattande granskning innan den är laglig att ta i bruk. Av den ganska enkla och självklara anledningen att den inte ska skada människor. Precis som att vi väntas ha ett första vaccin mot covid-19 först vid årsskiftet eftersom läkemedel också har en rigorös process för att anses vara säker att använda.
Att arrangörerna missat detta är kanske delvis fel. Dels för att Socialstyrelsen var med på ett hörn och de har ju svart bälte i regler. Jag har också fått meddelanden om att en mentor under hacket som problematiserade med koncept som evidens och regelverk under arrangemanget inte till fullo uppskattades. En medicinsk rådgivare skrev bland annat:
”Jag var med som mentor men jag uppfattade tyvärr att det medicinska perspektivet inte riktigt var helt uppskattat. Man är ju lite tråkig när man önskar evidens…”
- mentor under Hack the Crisis
Ja det är en anekdot, men det är ju också förfärligt. Åtminstone om Hack the Crisis faktiskt var tänkt att uppnå något annat än en underhållande tillställning.
Coronafree - bevisa din immunitet
En av vinnarna, Coronafree, har hunnit med en del sedan början av april. Initialt var en av hackarna irriterad över att man inte fick släppa den sortens appar i Apples och Googles appbutiker. Nu tycks man ha kommit fram till en lösning och tajmingen med att tiotusentals svenskar har testat sin immunitet under sena våren passade dem nog bra.
Dock har det bubblat upp frågor om etik. Hur påverkar den sortens lösning samhället, egentligen? De där frågeställningarna som tar lite tid för att reda ut. En klok person skrev en fråga på Linkedin om detta till en representant för Coronafree.
”En bra idé med ett gott syfte! Kan dock inte bortse från det etiska dilemmat och risken för exkluderande design om människor med eller utan detta intyg behandlas olika i samhället och hur länge gäller intyget? Jag antar att det är en färskvara.”
- Hanna Karlemark på Linkedin
Eller som en av Sveriges mest rutinerade UX-experter, Per Axbom, skriver i samma tråd:
”Det låter som att en app som är prisad av regeringen, och som potentiellt ska tjäna som underlag för tillgång till medborgerliga rättigheter, inte har gått igenom en etisk utvärdering eller riskanalys med fokus på samhällelig påverkan. Stämmer det?”
– Per Axbom på Linkedin
Fördelarna och nackdelarna med immunitetsbevis har ju diskuterats under våren i fler sammanhang. Fördelarna kanske är mest uppenbara. Folk kan gå tillbaka till jobbet, kanske få resa utomlands under semestern, med mera. Men nackdelarna med en “antikroppselit” har också diskuterats.
“Antikroppar mot coronaviruset har i sommar blivit hårdvaluta och statusmarkör. Nu överväger flera länder att införa coronapass som ger fördelar för de med immunitet. Vad skapar det för klyftor i samhället?”
– Så fick de med antikroppar övertag under coronakrisen (Hugo Lindkvist, Dagens Nyheter)
Om det kommer fördelar med att ha antikroppar skapas onekligen ett incitament för individen att bli smittad. Det går stick i stäv med ambitionen att på gruppnivå platta ut kurvan. Eller hur!
VoiceMed - AI som lyssnar på din hosta
En i raden av vinnare som marknadsförs i DIGG:s sociala kanaler är VoiceMed. DIGG / Hack for Sweden skrev följande i slutet på juli (nedkortat):
”Med hjälp av artificiell intelligens (AI) och insamlade röst- och andningsprov har VoiceMed tagit fram denna tjänst som både ska kunna avlasta sjukvården och ge snabba och tillförlitliga svar till personer som riskerar att vara smittade. I dagsläget pågår en insamling av röst-, andnings- och hostprover i samarbete med ett flertal sjukhus runt om i världen, målsättningen är att påbörja pilotstudier i slutet av oktober 2020. Hittills har en exakthet på 90% uppnåtts i att urskilja smittade och icke smittade röstprover.”
- Hack for Sweden på Linkedin
Det verkade en aning onyanserat att som myndighet kabla ut påståenden om 90% träffsäkerhet, så jag frågade DIGG på Linkedin hur vinnaren i kategorin rädda liv hanterat det medicintekniska regelverket, vilket är en trög process. Till svar fick jag:
”Hej Marcus, tack för din fråga. Det specifika fallet Voicemed och deras valideringsprocess har vi på DIGG inte djupare insikt i efter hackatonet. Hack the Crisis genomfördes för att inspirera och initiera lösningar som kan hjälpa till i hanteringen av Covid-19:s effekter på vår hälsa och samhället. De allra flesta lösningarna behöver sedan anpassas och vidareutvecklas för att uppfylla alla de krav och regelverk som finns innan de kan komma ut på marknaden.”
Ok, spännande! Men de är ändå bekväma med att berätta att VoiceMed uppnått imponerande 90% träffsäkerhet?!
Får en myndighet ens marknadsföra vinnarna?
Jag är inte jurist, men jag har svårt att tänka mig att det är förenligt med lagstiftningen att så ensidigt agera marknadsförande megafon åt vinnarna av hacket. Att de dessutom gör det i anslutning till sitt eget varumärke skänker onekligen en del legitimitet. Får de ens göra så? Är DIGG bekväma med att utan insyn i initiativens valideringsprocess kabla ut påståenden om exakthet? Det verkar tyvärr så :(
I förvaltningslagen kan man exempelvis läsa under rubriken “Legalitet, objektivitet och proportionalitet” att:
“I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.”
– Förvaltningslag (2017:900) (Riksdagen)
Den typen av formuleringar återkommer i andra sammanhang. Kommunallagen och grundläggande demokratiska principer lyfter också detta.
“Förbudet mot gynnande av enskild är en hörnsten i den kommunala verksamheten och bottnar i den hänsyn till allmänintresset som kommunerna ska visa, liksom grundläggande demokratiska värden om likabehandling och objektivitet.”
– Otillåtet gynnande av enskild (Minilex)
Hack the Crisis har precis som många andra hack anklagats för att vara ett jippo, en innovationsteater, där målet inte nödvändigtvis är att uppnå faktisk nytta. Snarare ”att inspirera och initiera lösningar” som DIGG själva uttrycker det.
Det sätter väl lite fingret på det knepiga att en AI som lyssnar på folks hosta vann den kategorin. Dels att det i kriterierna framgår ”What are your action points to make this realisable within 2 months”, dels att juryns motivering till vinsten att detta ska kunna avlasta vården. Exakt när kommer lösningen avlasta vården? Det stod ju klart redan i april att det definitivt inte skulle bli inom två månader i alla fall, om man nu inte skulle ignorera det medicintekniska regelverket.
Den färdiga lösningen kommer ta många månader bara att CE-märkas så den inte är olaglig att ta i bruk. Det verkar snarare vara ett forskningsprojekt som kommer fortsätta utforskas under hösten. Som med så många projekt med AI är det mer en hypotes man utforskar. Först efteråt behöver man ta ställning till om det är lönt att ta det till en marknad, och om den marknaden råkar inkludera EU så har innovatören “en miljon i advokatarbete och minst ett halvårs sjukt tråkigt arbete framför sig” om jag ska travestera en av personerna jag intervjuade 2019 om just AI för att uppnå bättre hälsa.
Vi är uppe i fyra månader nu sedan Hack the Crisis arrangerades. Lägg därtill ett halvår för CE-märkning så kan det framstå som ett märkligt val av juryn, alternativt att realiseringen inte är särskilt viktigt för arrangörerna av Hack the Crisis.
Kriterierna Realisability och Benefit for society lyftes fram på nästan varje delområde för hur arrangören instruerade lagens pitcher. Allt som involverar en AI borde diskvalificera sig självt med de kriterierna om man tänker sig lösa något alls kring covid-19 innan 2021. Du kan läsa VoiceMeds pitch på Guaana.com (www.guaana.com/challenge/PAScgtXfAYDsaqjtp/results/xCbNonN5QBdY5jNNc/HLnhBjc9MEq2CjWGf/main) Se exempelvis punkt 4 om att lösningen ska realiseras inom två månader.
Jag menar verkligen inte att det VoiceMed gör är något dåligt. Dock är VoiceMeds lösning inte i närheten av att vara gångbart i realiteten inom en rimlig tidshorisont och det borde juryn ha förstått ganska omgående.
Avslutningsvis
Vissa personer jag haft kontakt med säger kort och koncist att hack är ett uselt format att komma fram till bra lösningar på faktiska problem. Det kanske är så, rent generellt. Det jag noterat genom åren att vara med på hack är att nära på alla lösningar ganska snabbt hamnar på en projektkyrkogård. Det gäller även det projekt jag var med i under Hack the Crisis, vår webbplats har varit nere under merparten av sommaren. Kanske återuppstår den likt zombie-Jesus under påsken, men troligen inte.