Det kända svampformade molnet som uppstår vid en kärnvapensexplosion

Innovation kräver variation och mångfald - inte grupptänkande

“… [Gil Klinger] drew a fifty-mile circle around [Moscow] and counted the number of weapons that were aimed at targets within the circle, […] There were 689 of them, many releasing more than a megaton of explosive power”
– Fred Kaplan, boken The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War (2020)

År 1989 var nästan 700 kärnvapen riktade på Moskva, inom en yta på 80 kilometers radie. Ytterligare 17 kärnvapen var riktade mot en liten rysk flygbas norr om polcirkeln, en flygbas som under stora delar av året inte kunde användas. Och 69 kärnvapen mot en mindre uppskjutningsplats för missiler i Sovjet.

Militären i USA hade på tok fler kärnvapen än som behövdes för vad nu uppdraget än var. Att man hamnade där har förklarats med att det inte var några icke-militärer som var tillräckligt inblandade i bedömningen av behovet. Det uppdagades genom byråkraten Franklin Miller, som gjorde en djup undersökning av krigsplanerna som upprättats under kalla kriget. Det han fann var en nivå av överdriven vapenmakt en civil person inte kunde varken föreställa sig eller motivera.

Senare, under president George H Bush, redde en annan byråkrat vid namn Gil Klinger, kollega med Franklin Miller, i hur man skulle kunna nedrusta de amerikanska kärnvapnen. Gil frågade hur många kärnvapen militären faktiskt behövde för sitt uppdrag. Han fick till svar att “det är inte så vi resonerar, vi tar de vapen vi får och riktar in dem på de mål vi vill slå ut.”

Den amerikanska historien av kärnvapen är dessvärre inte en lyckosam saga där man genom att blanda upp det militära tänket med tjänstepersoner, underställda ständigt nya presidenter, lyckats genomföra en avgörande skillnad. Ännu. Detta har dock varit en fråga och ansats sedan 50 år tillbaka under ett gäng olika presidenter.

Falsklarmet 1983

En person som definitivt gjort skillnad för oss alla nu levande på planeten hette Stanislav Petrov. Verkligen en av de osjungna hjältarna av 1900-talet. Petrov jobbade vid ett kommandocenter som övervakade ifall kärnvapen hade avfyrats mot Sovjetiska intressen.

En septemberdag 1983 fick de ett larm om en inkommande missil avfyrad från USA. Missilen verkade dessutom följas av upp till fem ytterligare missiler. Petrov bedömde att det var ett falsklarm och tog ett beslut i strid med de Sovjetiska militära protokollen. Om Petrov inte gjort det hade nästa steg högst troligt varit att Sovjet avfyrat kärnvapenmissiler mot USA för att ge igen innan det var för sent. Då hade den ömsesidigt garanterade förstörelsen inträffat eftersom amerikanerna skulle tro Sovjet anföll dem och då i sin tur slå tillbaka.

“Later, it was apparent that he was right: no missiles were approaching and the computer detection system was malfunctioning. It was subsequently determined that the false alarm had been created by a rare alignment of sunlight on high-altitude clouds above North Dakota and the Molniya orbits of the satellites, an error later corrected by cross-referencing a geostationary satellite.”
Stanislav Petrov (Wikipedia)

Att tänka klart under press

Så hur kom Petrov fram till denna slutsats att det bör ha varit ett falsklarm? Han tycks ha tänkt klart. Gjort en samlad bedömning och inte skyndat fram till en slutsats.

“Petrov later indicated that the influences on his decision included that he had been told a US strike would be all-out, so five missiles seemed an illogical start; that the launch detection system was new and, in his view, not yet wholly trustworthy; that the message passed through 30 layers of verification too quickly; and that ground radar failed to pick up corroborative evidence, even after minutes of delay.”
Stanislav Petrov (Wikipedia)

Det är bra när rätt personer litar på sin instinkt.

Mer om kärnvapen och grupptänkande


Publicerad: 2020-05-01
Kategori: Innovation

‹ bloggen

Hör av dig