Vega med skategoard i Actionpark Göteborg

Skejtkultur - ett försvarstal

Jag och mini-me på tre år var i Actionpark Göteborg idag. Premiär för henne – men knappast för mig. Jag har åkt en del i parken men handplockade också gruppen som bestämde hur parken skulle designas. Det var skejtare, inlines-åkare, bmx, tjejer och killar. Att precis alla sorters åkare var välkomna, från sparkcyklar till eventuella kundvagnar, hade vi redan kommit överens om. Parken invigdes våren 2009 så det är elva år sedan den började användas på allvar.

Det som var fantastiskt för mig var att se nästa generation njuta av det jag slitit för under en massa år! Resultatet i form av Actionpark Göteborg var bevisligen en underbar och inkluderande miljö även för de minsta nybörjarna, som min dotter Vega 🥰

Samma kultur som jag är van vid från 1980-talet när jag gjorde mina första försök på en skateboard fanns kvar idag. Det finns ett överseende, vi tar hand om varandra, vad som kan verka hårt är definitivt hjärtligt. Skrattet när någon tonåring kör omkull ombyts snabbt till tröstande om hen kraschade illa. Tävla mot dig själv fast sporrad av din grupp. Var individuell fast med stöttning av en grupp! Allt detta fick både jag och min dotter uppleva denna första dag i Actionpark.

En inkluderande kultur

Det finns redan massor med anekdoter från Actionpark Göteborg, och jag är inte ens där särkilt ofta, inte ens en gång varje år. En av anekdoterna är att en rosaklädd kille blev konfronterad av en icke-åkare och andra åkare slöt upp och avhyste puckot. Åkare står upp för varandra oavsett detaljer kring ens identitet.

En incident jag själv upplevde var med syskonbarnet en sen vårkväll 2009 när, vad som nog var, en missbrukare dök upp i parken. Det var tydligt att vi åkare var en gemensam grupp som höll ihop. Den här utomstående personen hanterades gemensamt av oss åkare, vi var nog en handfull ungdomar/vuxna på plats, vilket var en tydlig trygghet för mig som hade en 10-åring med mig i parken.

För mig som varit med i denna kultur sedan barnsben fanns aldrig någon tvekan om att det här löser vi gemensamt. Hade jag varit ensam i parken med ett barn hade vi nog begett oss hemåt redan tidigare. Men det fanns andra åkare hela tiden vi var där. Vi var inte ensamma. Jag kände mig inte ensam i mitt ansvar. Där fanns ett underförstått gemensamt ansvar om varandra.

Arvtagande

Samma tioåring kämpade tio år senare som ung vuxen en hel kväll med sin kusin/min ettåring i Actionhallen på Backaplan för att nöta in balansen för att kunna åka ramp. Kanske skapade det lite kroppskännedom inför Actionpark två år senare?

Idag, mars 2020, var jag med treåringen i betongparken, utomhus, i 2 hela timmar. En helt underbar och bekant miljö jag känner till sedan vi gick igenom de högst teoretiska skisserna i mitten av 00-talet, till att jag och min syskonson Simon var på plats under byggnationen och fick en guidad tur av arkitekten Stefan Hauser 2008, samt bistod under invigningen 2009 och senare avhandlade ovan nämnd missbrukare en sen kväll. Parken är tio år senare fortfarande trygg på alla sätt och vis, men definitivt farlig om man inte förstår den som miljö.

Det farliga består i att små barn, och ibland deras föräldrar, inte förstår bättre. Min egen dotter pekade ner i den djupaste bowlen efter att vi åkt ett tjugotal meter i parken på hennes longboard. Nej, det är inte läge att droppa in i den djupaste poolen riktigt ännu. Det är där bergatroll och gubbskejtare håller till, inte småskejtare som hon. Ännu.

Parketikett är inte så svårt

Visst, alla åkare har problem med småungar och deras föräldrar som inte begriper parketikett – what else is new? Men ingen beter sig illa mot de småungarna som tränger sig före trots att det inte är deras tur. Wow! 🙌

Föräldraansvaret för mig med min treåring är ändå ganska enkelt:

  1. Är det din tur?
  2. Har du verkligen kollat bakom dig?
  3. Hen där borta som väntat läääänge då? Ser hen ut att vilja ge sig in och “störa dina linje”? Släpp dem före i så fall.
  4. Kolla runt dig. Om folk nickar mot dig, ja, då är det definitivt din tur!

Om du är osäker, då handlar det om att se redo ut och söka ögonkontakt med alla runt dig. Det är din startsignal. Varken parketikett eller rampetikett är egentligen särskilt svårt. De allra flesta klarar av det kroppsspråket.

Men om någon inte begriper detta, då berättar vi för dem, eller föräldern, annars knyter vi näven i fickan, visar överseende, i värsta fallet väntar eller ger upp och åker någon annanstans. Det är svensk parketikett. Det är känt sedan gammalt. Välkommen i gänget!

Läs mer


Publicerad: 2020-03-21
Kategori: Övrigt

‹ bloggen

Hör av dig