Digitaliseringsteatern: Sharepoint följer inte webbstandard

Nu kanske du tänker att jag bott under en sten de senaste femton åren. Det har jag inte. Men vi kan åtminstone konstatera att Sharepoint fortfarande inte följer webbstandard.

Att Sharepoint varit irriterande dålig på tillgänglighet och webbstandard har varit allmänt känt sedan det släpptes 2001. På den tiden jobbade jag fortfarande med IBM:s verktyg Lotus Notes och redan då fattade man att det här kommer vara ett verktyg att konkurrera med då det kommer från Microsoft. Det som då kallades grupprogramvara sedan 1980-talet var inte så värst hett, men säkert bra nog inkomster för att Microsoft ville ge sig in i matchen (särskilt då Notes var starka inom epost, den mest banala detaljer av plattformen enligt oss som kunde systemet, vilket Microsoft ville konkurrera med genom sitt Exchange).

Sharepoints usla rykte

Innan jag började jobba på Västra Götalandsregionen 2011 var jag på webbyrån Netrelations. Där fanns det en uttalad yrkesheder att det som byggdes skulle vara tillgängligt och följa webbstandard. Det var därför jag sökte mig dit, det tänket hade varit logiskt för mig väldigt länge. När kollegorna där som jobbade med Sharepoint, bland annat under en presentation av plattformens senaste nyheter, fick äta så mycket skit från oss som fokuserade på webbstandard och tillgänglighet var det oroväckande i mina ögon. Kunde det verkligen fortfarande vara så illa ställt med Sharepoint? Ett standardsystem, som så många organisationer väljer att standardisera på?

Just därför följde jag några år senare med när tänkbara leverantörer av “skal” till Sharepoint skulle demonstrera sina skapelser för min nya arbetsgivare, VGR. Jag passade på att ställa lite hygienfrågor om tillgänglighet för funktionsnedsatta, följsamhet till webbstandard, prestanda, oberoende av ifall alla Javascript-filer laddats in och andra, vad jag trodde var, självklarheter inom principen progressive enhancement.

Nej, sånt höll man inte på med inom Microsofts Sharepoint-sfär. Lite chockartat. Jag hade just kommit från en bakgrund som webbutvecklare på Microsofts plattform .NET sedan 8 år och bevisligen fanns det inom just gänget som gjorde Sharepoint-grejer ett helt annat tänk att inget av det jag la manken till var viktigt:

“Om det där du pratar om är viktigt är nog Sharepoint fel val för er”
– Sharepoint-konsult (många år sedan)

Nu blev det förstås Sharepoint i alla fall på VGR. Trots de taffliga svaren på mina frågor under tiden vi lät konsulterna visa sina bästa sidor. Eller sågningar på nätet om hur användarfientligt och dyrt det är jämfört med nyttan. Vissa skrockade gott och kallade det "Scarepoint", att man når en punkt när man blir rädd.
Jag har sedan dess sett presentationer att vi har en “strategi” gällande IT att välja vad-som-helst Microsoft erbjuder, så det kanske inte är så konstigt att valet blev som det blev. Ibland undrar jag varför vi ens slösar tid med att låtsas välja när det ändå är en sådan extrem monokultur inom svensk offentlig sektor. Men det är en annan diskussion.

Införande av Sharepoint

Min arbetsgivare håller just nu på och inför Sharepoint, men vi kallar det för SOFIA. Oklart varför. Användare har släppts in och en kollega påpekade nyligen att Sharepoint öppnar länkar i nya flikar stup i kvarten och att detta inte är särskilt tillgängligt för de av våra kollegor hen känner som är blinda eller synskadade. Så under veckan har det pågått det en intern debatt om fördelar och nackdelar med detta med att en enskild webbplats/webbsystem väljer att bestämma ifall ditt klick på en länk eller knapp kommer öppna en ny flik eller inte.

Bevisligen har folk egna preferenser och önskemål som de gärna ser som gällande standard för alla andra. Vi har också debatterar ifall DOS-lagen är tillämplig på interna system, och så vidare. Som att människor med jobb inte kan ha funktionsnedsättningar…

Offentlig sektor betalar hur många miljoner som helst för dessa verktyg och trots det tycks varken leverantörer eller vi själva säkerställa att ens de enklaste och mest etablerade checklistorna efterlevs. Vet inte vem som är mest inkompetent här; leverantören som inte bygger grejer enligt standard eller alla vi beställare som inte granskar leveransen. När det gäller min egen arbetsgivare är Sharepoint det tredje webbaserade dokumenthanteringssystemet på raken som inte följer de nationella webbriktlinjerna, det är stötande! Jag har själv varit på plats för att påpeka detta vid var och ett av dessa tre systembyten. Det tycks dock inte göra någon som helst nytta.

Tillämpa etablerad kunskap (för bövelen!)

När jag läste Jakob Nielsens bok Designing Web Usability vid millennieskiftet hade jag nog inte trott att kunskap som redan då var så pass etablerad, hos dåtidens UX-folk att det hamnade i en tryckt bok, nu två årtionden senare fortfarande behövde bevakas när man köper in nya IT-stöd.

De senaste tjugo åren har också andra tips kring frågan dykt upp. WCAG har funnits sedan maj 1999 och den svenska webbriktlinjen, nr 97, som funnits länge, att bakåtknappen i webbläsaren behöver fungera för att följa ett förutsägbart beteende på webben. Jag minns inte om 24-timmarsmyndigheten, som var en föregångare till webbriktlinjerna, också tog upp just detta problem, men webbriktlinjerna i sig är tillräckligt gamla för att ha förvaltats på fler myndigheter än jag kan minnas.

Digitaliseringen behöver ett avvikelsesystem likt vården

Mina kollegor som jobbar i vården, eller är sprungna där ur, har ett klokt tänk att ständigt rapportera in saker som en avvikelse när de inte fungerar. De pratar om att skapa ett ärende i MedControl, om jag inte missminner mig. Det borde alla vi som jobbar med IT, digitalisering, eller vad vi vill kalla det för, också göra. I alla fall om vi vill sluta göra om gamla misstag på nytt årtionde efter årtionde!

Då skulle någon kvalitetsinriktad person kunna konstatera att det här med att vi inför system där bakåt-knappen inte fungerar är ett gammalt problem vi tycks återupprepa hela tiden. Vi har en allvarlig kvalitetsbrist vi inte tycks bli av med.

Då skulle folk som jag kunna peka på tidigare avvikelser och försöka hålla oss själva ansvariga när vi bevisligen inte lär oss av våra misstag. För är det något med begreppet digitalisering jag avskyr är det när det används som svepskäl för införande av ett standardsystem som, exempelvis;

  • Underlättar för en minoritet inom en organisation som egentligen jobbar med service gentemot en enorm majoritet av kollegor.
  • Riktar sig till en viss yrkesgrupp, som i deras “stöd” till alla andra tvingar in andra i så kallad självservice.
  • Där respektive “problem” löses med ännu en app till mobilen. Hur många specialiserade appar ska man behöva stå ut med egentligen?
  • Legitima meddelanden ser ut som nätfiske och bedrägeri. På jobbet får jag meddelande om fakturor från någon som kallar sig “admin admin”. Ska jag verkligen sänka mina krav till den nivån och godkänna fakturor även när legitima grejer ser ut som en bluff?

En drivkraft inom dagens digitalisering är ofta att minska sina egna manuella arbetsinsatser. Frågan är om man lyft blicken och undersökt om det har ännu större negativ konsekvens på resten av organisationen? Ibland kan man nämligen tvivla. Som i nedan något omskrivna citat om "digitalisering" jag snubblade över på jobbet i veckan.

“En av anledningarna till att system-x införs är för att grupp-y inte längre ska göra-z och på så sätt spara upp till 100 arbetstimmar per månad.“
– Kollega om ett digitalt verktyg

Detta är samma digitala verktyg jag på två minuters utvärdering kunde konstatera inte hade god nog kontrast för synskadade eller egentligen någon som befinner sig utomhus och använder mobilen som redskap. Jag tvivlar på att man har ett mätbart och holistiskt synsätt alla gånger kring det man köper in. När en organisation med över 50k anställda genom ett nytt system kan spara 100h per månad undrar jag om de har koll på helheten. Det låter som klassisk New Public Management och suboptimering i mina öron. Men detta maskeras effektivt idag som digitalisering tack vare att man kan peka på ett tekniskt verktyg man lanserar under påståendet om “att man minsann digitaliserar”.

Folk är som vi alla vet motvilliga till förändringar. Det är nog därför de digitala lösningarna möter motstånd, eller hur? Det har inte med att göra att digitaliseringen suger.

Anmälningsplikt vid brister?

Något som vårdfolket har är Lex Maria, Lex Sarah, med flera. Det närmsta vi andra kommer är väl att tillämpa (vilket vi väl nästan aldrig gör) den lagstiftning som finns och är känd.

Dock är det nog bara GDPR som de flesta digitaliseringsfolk känner till kräver rapportering till en tillsynsmyndighet? Kanske någon av oss skulle ta på oss rollen att rapportera oss till Datainspektionen, Diskrimineringsombudsmannen, DIGG och andra tillsynsmyndigheter så fort vi hittar något som inte håller måttet? Hellre en gång för mycket än en för lite, eller?

Om vi hade haft ett sådant arbetssätt kanske vi kunde höjt lägstanivån på de digitala verktyg som finns och faktiskt jobbat med att skapa (ny) nytta istället för att börja om på nytt med varje verktyg.

Jag är övertygad om att vi kan göra bättre, det tycks faktiskt inte krävas särskilt mycket. Är du också övertygad?


Publicerad: 2020-02-20
Kategori: Digitalisering

‹ bloggen

Hör av dig