Du vill ha en blockkedja? Kom igen, lämna mig ifred!

Sociologen Everett Rogers är nog mest känd för sin uppdelning av människor efter hur innovativt lagda de är. Som med nästan allt annat naturligt delar Everett upp folk i en normalfördelningskurva. Vilket innebär att det finns en förutsägbarhet om hur stor andel som är de mest innovativa och att de är ungefär lika många som de som är minst innovativa.

Att jobba innovativt

Det här är ett av de större teman jag har i den bok om innovations- och utvecklingsarbete jag skrivit på under 2-3 år. Att det inte riktigt är lönt att tro att man bryter ny mark genom att fråga de som har fullt upp med förvaltning av befintliga saker. Precis som att de som jobbar med spjutspetsgrejer rimligen inte kommer bistå med processinnovation.

Vem innoverar?

Så vem är det som innoverar, egentligen? Nu tänker vi oftast på “det ensamma geniet" som den där innovativa personen. Det är inte alls rättvist. Dock kan det finnas anledningar. En jag kommer på direkt är att de ensamma genierna väl är de som kommer på de oväntade idéerna, som för det mesta floppar men ibland faktiskt är riktigt bra.

Man pratar ibland om innovationshöjd. Inte sällan lite snobbigt som att något inte är så imponerande. Men samtidigt finns rörelser, som designtänkarna, som är tydliga med att det är de som är närmast “problemet” som sitter på svaret och att man med sina designverktyg kan hjälpa dem hitta tänkbara lösningar.

Så vad är då innovation?

“Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter definierade innovation som en ny kombination av kunskap, resurser och ­idéer, genomdriven av en entreprenör på ett sätt som skapar värde. De värden som skapas av innovationer kan komma entreprenören, men även andra intressenter, till godo. För att räknas som en innovation måste den vara ny, nyttig (värdeskapande) och nyttiggjord (ha kommit till praktisk användning).”
Innovationssystem för framtidens sjukvård(Läkartidningens blogg, november 2019)

En grupp som faktiskt tycks ha sett sin egen begränsning är de som jobbar med data science, mer populärt kallat maskininlärning. De har samma utmaning som många av oss inom IT hade vid millenieskiftet. Att man hade en lösning men hade ännu inte hittat någon som insett att de hade ett matchande problem. Idag, till skillnad från det sena 1990-talet, pratar vi om domänexperter. Att de som är närmast verkligheten är de verkliga experterna.

Innovation kokar ner till åtminstone två olika faser: lärande och agerande

Grovt förenklat handlar innovation om två olika faser som behöver passeras, nämligen:

  1. Lärande
  2. Agerande

Anekdotiskt om det lärande

Undertecknad är mer inne på den lärande fasen. Lagom när jag fattat poängen är det för mig själv givet varför “vi borde göra si och absolut inte så”. Dessvärre har jag inte riktigt tålamodet att vara delaktig i de mer tröga processerna det innebär att agera på den kunskap som för mig ganska fort upplevs som gammal och ointressant.
Som tur är de flesta inte sådana, om man ska tro boken Diffusion of innovations, att de snarare gillar agerandet. Sådana som jag behöver dock lägga energi på att göra en bra överlämning till de som ska få det att hända på riktigt. De som agerar efter att sådana som jag tappat intresset. Det är väl därför jag hamnar i facket som senior rådgivare när gäller det saker jag redan avfärdat som misslyckade försök av någon annan faktiskt blir av. Som nu senast integritet genom GDPR, webbprestanda, tillgänglighet för funktionsnedsatta eller öppna data.

Det är väl en anledning till att försöka upprätthålla en självdisciplin om att skapa riktigt bra dokumentation när sådana som jag gör utredningar, skriver rapporter, eller bara lämnar över via mejl till en kollega, i all korthet. För även om sådana som jag inte själv har varken intresset eller den långsiktiga uppmärksamheten att genomföra allt vi strävar efter så är det riktigt kul att se när saker man bidragit till smittar av sig, sprids och utvecklas av andra. De där som agerar när något hunnit mogna.

Pedagogik och kommunikation är väsentligt

Jag själv är inskolad i det pedagogiska och kommunikativa. Både innan yrkeslivet men också med vad jag sysslat med i övrigt de senaste drygt tjugo åren. Men det är nog först under de senare åren jag verkligen tagit in att rapporters sammanfattning är viktigare än alla klargörande sidor därefter. Eller som nu senast med rapporten till Swelife, AI för bättre hälsa, som jag fattat grejen med informationsgrafik som möjlighet att nå ut ännu bättre. Innan har jag nog tänkt att de som inte läser hela rasket får skylla sig själva. Att allt det som står efter den exekutiva sammanfattningen ändå räddar mitt rykte från eventuella missuppfattningar. Så tänker jag inte längre. Men visst, det är läskigt att på två sidor summera de följande hundra sidorna. Samtidigt är det en intressant utmaning!

Ett exempel – blockkedjan

Ett ganska talande exempel på när sådana som jag tappar sugen i förtid är hela hajpen med blockkedjan. Och då tänker jag inte på att spekulera i kryptovalutor som Bitcoin, Litecoin eller Ethereum som baseras på blockkedjor bakom kulisserna. Snarare de “smarta kontrakt” och nyttorna med en “distribuerad databas” som en generell arkitektur när det gäller förtroende, vilket blockkedjor kan bidra med.

Blockkedjan 2016

I mars 2016 arrangerade jag en träff om vad blockkedjan har att erbjuda för offentlig sektor och vården. Där började jag och de församlade att lära oss tillämpbara exempel för blockkedjor, innan var det mest artiklar som rasslade förbi på skärmen.
Video: Föreläsning om blockchain för offentlig sektor (Utveckling i VGR).

Blockkedjan 2017

Jag själv prioriterade inte ens att vara med på den presentation som ordnades av Svensk Förening för Medicinsk Informatik under Dagar om lagar 2017 där min vän, Andreas Johansson, presenterade hur blockkedjeteknik kan ge oss samma nytta som det folk både då och tre år senare är imponerade över att landet Estland uppnått.

Blockkedjan 2018

Dock hade jag rekryterat både Andreas och Gbg-representanten av Swedish Blockchain Association, Sukesh, i vårt lag under Offentliga rummets hack 2018 när vi, tillsammans med Sahlgrenskas epsykiatrienhet, byggde en prototyp på “problemet” med SIP – Samordnad Individuell Plan, avstämt med behovsexpert på SKR. Något som bevisligen gick juryn för hacket helt förbi (som belönade några som gjorde ganska exakt samma lösning som en av våra ännu tidigare idéer om remisser, men det är en annan story, som vi inte fick pengar från VGR:s innovationsfond för 2017).

Jag själv, som ligger onödigt långt fram i Everetts sätt att dela in människor, tröttnade på allt kring blockkedjor runt försommaren 2018. Då hade jag lärt mig tillräckligt, försökt få fart på det genom att skicka projektförslag till Innovationsfonden och bollat det jag lärt mig med mina närmaste och några till. Dessutom skulle nog Carechain lösa resten åt oss inom vården, eller hur?

Blockkedjan 2020

När jag då, 2020, läser följande blir jag både förvånad och lite lätt förbryllad:

”Att kunna blockkedjor är större än både AI och moln enligt den sociala karriärtjänsten [Linkedin].”
Blockkedja hetaste kompetensen 2020 – slår både AI och moln (Computer Sweden, januari 2020)

Låt oss agera!

Min poäng är inte att vi behöver vara världsledande kring allt! Det räcker med att släpa efter 2-3 år från de som bryter ny mark och lära oss av deras misstag för att vara nära på världsledande. Vilket räcker gott för oss, eller hur?

Nu står vi här, två ytterligare år senare, och är imponerade av något vi kunde fått tummen ur sedan tidigare om vi bara vågat göra något.

Vi sitter inte alltid själva redan på lösningen, men om vi inte vågar satsa bör väl vår strategi vara att invänta att någon erbjuder oss det vi redan listat ut sedan tidigare?

Så varför har inte nästan varje organisation åtminstone ett team som jobbar med “skunkworks”? Det vill säga det som väntar långt bortom de mest uppenbara insatserna av verksamhetsutveckling och det majoriteten av folk inom organisationer listar ut är nära förestående.

“The future is already here — it’s just not very evenly distributed.”
– William Gibson (1993)

Jag tror fortfarande att (även vi inom offentlig sektor) kan skapa magi om vi bara får förtroendet att tänka nytt och har uppbackning från högsta ort. Eller så fortsätter vi på inslagen väg och undrar varför inget nytt händer.

Läs mer om innovation, designtänkande m.m.


Publicerad: 2020-02-13
Kategori: Innovation

‹ bloggen

Hör av dig